Enligt Ortnamnskommissionen kommer namnet Sälboda från fornsvenskans Säliaboth, eller Sällie boda, vilket betydde säterbod. Man kan tänka sig, att någon större gård söder om sjön Bjälvern drev boskapen hit på sommarbete och byggde en säterstuga för den som skötte boskapen. ”Boda” syftar till bosättning. Hemmanet Säterud norr om, har liknande betydelse. Den nuvarande ägaren önskar gärna se att gårdens namn kommer från selet som älven bildar just invid gården.

1540 års jordebok nämner skattebetalande bonden Håkan i östra Sälboda och bonden Lasse i västra Sälboda. Sedan dess har många prominenta ägare styrt och ställt på dessa gårdar. 1613 bodde i östra Sälboda tre beskattade bönder, Toll, Oluff och Knut, och i västra Sälboda bonden Jon.

Redan åren före 1639 ägdes dock västra Sälboda av den kände jordägaren och frälserättsinnehavaren Per Jönsson Bratt, berättar skolläraren N.G. Hill. Efter Per övertogs gården av sonen Gustav Bratt, men ärvs redan två år senare av dottern Anna Bratt, gift med kapten Joen Blankenfjell på Wik i Arvika. Nästa ägare från 1683 blir ryttmästare Hendrick Dreffenfeldt, som gifte sig med änkan efter Joen Blankenfjell.

Industrialiseringen på Sälboda börjar

Vid den här tiden fanns norr om Sälbodaforsen tre olika kvarnar, Sälbodas tullmäldskvarn samt Säteruds och Kättilruds husbehovskvarnar. ”Tullmäldskvarn” innebar att man även fick mala säd åt utomstående personer, men beskattades. År 1745 uppförde bergsmannen Anders Låftman på samma sida om forsen en avsalusåg. Sågen skattades 1747 för en beräknad mängd sågmäld timmer om 75 tolfter per år (tolft = räkneenhet för tolv enheter av samma slag). Mot slutet av 1700-talet var sågen utrustad med två sågblad.

Efter att ha fått behörigt tillstånd, att vid Sälboda sätta upp en stångjärnshammare, uppförde lagmannen på Höglunda, Reinhold Antonsson 1763 en sådan på södra sidan om forsen med två härdar. Utgångsmaterialet, tackjärnet, hämtades med häst den långa vägen från Filipstads bergslag. Antonsson hamnade dock i skulder för alla sina företag och fastigheter, som han hade bytt till sig i Sverige, men också i Finland. Hans egendomar pantsattes och såldes på auktion.

Johan Arvikander, brukspatronen på Brunsberg blev emellertid så intresserad av bruket, att han köpte Sälboda och ändrade gårdens namn till Arvikanderström. Han dog redan 1767 hemma i Brunsberg.

Genom ett par mellanhänder gick Sälboda 1772 till hovjunkaren Chrispin Löwenhjelm, född på Björnö, Gillberga. Han bosatte sig som 33-åring på Sälboda och bytte ut namnet Arvikanderström mot Sälboda bruk. Den tiden sysselsatte bruket tjugotalet smeder och medhjälpare, t.ex. Fisk, Otter, Elg, Gävert, Grundström och Widing.

På detta sätt hade järnhanteringen på Sälboda fått sin början, och fortsatte med betydande framgångar mer än 120 år. Det kan i detta sammanhang nämnas, att genom Chrispin Löwenhielms son, Fredrik, blev Björnö bevarat som Löwenhielms släktgård i flera generationer. Genom äktenskap gick gården så småningom över till släkten Hultkrantz.

År 1785 sålde Chrispin Löwenhielm alla sina bruk och fastigheter bland annat östra och västra Sälboda, till norrmannen, justitierådet Jakob Juel, född i Kristiania 1744. Löwenhielm själv flyttade tillbaka till Björnö och dog 1809. Släkten Juel är egentligen av dansk adlig härkomst. I hemlandet Norge hade Juel blivit anklagad för förskingring av en större summa från den norska statskassan och blev satt i fängelse. Han mutade sig dock fri och flydde till Sverige, där Gustav III strax gav honom svenskt medborgarskap. Omgående började han göra affärer. Han köpte järnbruken Sälboda, Rexed, Treskog och Fredros, vilka han sedan skötte med framgång. Hela tiden bodde han i Fredros, där han också dog år 1800.

Den nuvarande huvudbyggnaden uppförs

1812 försåldes Sälboda bruk med övriga fastigheter till kronofogden Erik Edgren på Vagge. Han sade omgående upp sin tjänst på kronofogdekontoret och flyttade till Sälboda 1813. Omedelbart satte han igång att upprusta gårdsbyggnaderna, vilka blivit nergångna under de senaste 25 åren, då ägarna bott på annan ort. År 1813 uppförde Edgren den nuvarande gula huvudbyggnaden i två våningar. Frontspisarna och verandorna kom betydligt senare, troligen ritade av ingenjören Carl Fredrik Sundelin. Erik Edgren arbetade verkligen upp Sälboda under sin levnad, men avled redan 51 år gammal, 1818.

Adolf Fredrik Edgren, den äldste sonen, tog nu hand om Sälboda. Han var jurist och utnämnd till 1:a notarie vid Göta Hovrätt. Efter att ha förvärvat hela bruksrörelsen, utökade han stångjärnsproduktionen betydligt, dock hade koltäkten hela tiden varit ett problem. Detta lyckades han alltid bemästra i samförstånd med kringliggande bruk. Under Adolf Fredriks två sista år på Sälboda och de nya ägarnas första år hade Sälboda en något speciell bruksbokhållare, nämligen Gustaf Schröder, som senare skulle bli något helt annat. Hösten 1842 fick Gustaf Schröder sin första arbetsplats på Sälboda där han blev bruksbokhållare. På sena eftermiddagen och på kvällen fanns det ofta tid för skogen och jakten.

Det sägs, att han ofta försåg hushållet med vilt, vilket uppskattades. Att vara bokhållare på bruken den tiden kunde vara ett idealiskt arbete. Här hade man både inkomst och jaktmarker. Sitt tjänsterum hade han på nedre botten i Brukskontoret. På Sälboda stannade han i 3 år, till 1845. Senare blev Schröder en känd björnjägare och författare till 26 böcker om jägarliv och björnjakter, men han var också en enastående folklivsskildrare. Han berättade om seder, bruk, folktro och livet i bygderna.

De nya ägarna på Sälboda Gård

1844 hade hela rörelsen sålts till grosshandlare Wilhelm Röhss och handlanden J.C. Bressander i Göteborg för 70 000 riksdaler banko. Köpebrevet omfattade västra Sälboda inkl. befintliga industrier, delar av östra Sälboda samt egendomar inkluderande olika företag i Kettersrud, Säterud, Järperud, Björkenäs, Bjälverud och Kyrkeby. De nya ägarna påbörjade en omfattande sanering av byggnaderna på bruket och smedjan. Men de hann bara komma i gång, Innan nästa ägare tog över.

Fleetwood för utvecklingen vidare på Sälboda Gård

Året 1847 köpte förvaltaren på Lennartsfors, friherre och riksdagsman Svante Fleetwood, av Röhss & Bressander en fjärdedel av Sälboda gods och bruk. I folkmun kom han oftast att kallas baron ”Fläckfot”, troligen för svårigheten att uttala hans riktiga namn. Han skulle dock alltid tituleras baron. Året efter flyttade baronen, som delägare och disponent, in på Sälboda. Den gamle kyrkoherden uttalade sig om honom att ”han var en man, som ej endast tänkte på sig själv utan även förfäktade församlingens intressen. Ett särdeles gott förhållande rådde alltid mellan honom och hans arbetare”.

Fleetwood blev en skicklig och energisk ledare för företaget. Bland annat utvecklade och förbättrade han jordbruket och införde en ny smidesmetod, det s.k. lancashiresmidet. Han kunde också utverka oinskränkt smidesrätt för hela bruket. 1854 flyttades en härd från Rexeds järnbruk till Sälboda, som nu hade fyra härdar för tackjärnets smältning och glödgande.

Fleetwood hade redan långt tidigare engagerat sig i järnframställning. 1839 var han en av delägarna i Gustavsfors Bruk, som bl.a. ägde en gammal järngruva, Gammalkroppa. Gruvan låg i närheten av Filipstad och var omnämnt redan i Gustav Wasas jordebok 1540. För att få bättre tillgång till tackjärn köpte Fleetwood, tillsammans med Sälbodas ägare, Röhss och Bressander, 1857 loss Gammalkroppa. Hyttan där hade nyss byggts om och försetts med en ny rastugn. Här smältes malmen, mestadels hämtad från Persbergfältet, vidare till tackjärn. Mot slutet av 1870-talet minskade dock järnproduktionens lönsamhet och Sälboda började satsa mera på skogen och lantbruket. Gammalkroppa såldes 1879 till Storfors Bruk.

Ekonomibyggnaderna och jordbruket

Ännu på Fleetwoods tid utökades bostadsutrymmena i den fortfarande tämligen nya huvudbyggnaden i Sälboda med 6 rum. Omkring 1870 byggdes på gårdssidan mot norr en vacker och rymlig stallbyggnad för 24 hästar med en särskild selkammare och ekonomidel. I stallet var krubborna indelade i tre delar: ett för hö, ett för hackelse och ett för vattenhinken, med en kran ovanför.

Arkitekten för byggnaden var norske ingenjören Carl Fredrik Sundelín. På gårdens södra sida har tidigare stått ett par förrådsbyggnader, vilka brann ner 1962, dessa hus blev aldrig återuppbyggda. Jordbruket var uppdelat i fyra bruksenheter, Västgården, Östgården, Ängen och Mossen. Alla dessa delar hade sina ekonomibyggnader och ladugårdar med femtiotalet kor och ett tjugotal hästar på varje ställe. Kalk spreds ut på åkrarna från egna ugnar och nyodlingarna ökade arealen.

1874 var 426 personer anställda på bruken, jordbruket samt skogsbruket under Sälboda. Under Fleetwoods tid startades också en rätt betydande brukshandel, där det fanns stor sortering av specerier, linfrömjöl, tyger, läder, garn, oljor och målarfärger. Affären drevs, åtminstone tidvis, i kooperativ form. Utöver detta var baron Svante Fleetwood den första arrendatorn på kronosäteriet Berg. Han ägde privat 25 % av säteriet, men bodde aldrig där. Gården och lantbruket sköttes av olika förmän. Baronen blev mycket besviken, för att järnvägen till Charlottenberg inte drogs via Sälboda, utan i stället över Ottebol och Åmotfors. Innan Fleetwood lämnade Sälboda 1873, sålde han hela företaget på fullmakt från Röhss & Bressander, inklusive sin egen del, till ett norskt konsortium.

Produktionen vid bruket var på topp och jordbruket på hög nivå. I tacksamt minne avsatte han en summa pengar, vars ränta skulle lämnas som julgåva till arbetarna vid bruken och gårdarna. Det blev ändå så, att pengarna 1898 sattes in på Sparbanksböcker, vilka under en senare fest på herrgården utdelades av Svante Fleetwoods son, Christoffer, till berörda familjer. Svante Fleetwood hade arbetat på Sälboda en kvarts sekel men hade inte ännu nått pensionsåldern. Han började känna för att ha något helt eget. Så blev det, att han köpte en herrgård, Hermanstorp, i närheten av Växjö, inte långt ifrån trakten, där han hade vuxit upp. In i det sista gjorde han sig även här känd som en driftig och framsynt jordbrukare och skogsvårdare

Norskt konsortium 1873

Sälbodaföretaget ombildades till ett aktiebolag och till disponent utsågs norrmannen Salomon Falch och till förvaltare Erik Gustav Lidback. På bruket fanns nu fyra lancashirehärdar. Detta år framställdes över 1 000 ton stångjärn och 50 ton Efter disponent Falch tillträdde en annan norrman, Peder Andreas Dae Middelthon 1880, först som förvaltare och sedan som disponent. Han visade sig vara en skicklig jordbrukare. Speciellt angelägen var han att hålla djurbeståndet i bästa skick. Den stora smörkärnan drevs med hästkraft, just utanför gårdsmejeriet. Fyra år senare var han tvingad att informera Bergmästarämbetet, att järnbruket på Sälboda var nerlagt. En ny epok med trä som råvara var nu på frammarsch. Däremot var jordbruket, liksom kreatursskötseln redan väl upparbetade på Sälboda.

Från Norge kommer Jörgen Blakstad. En ny era för Sälboda Gård.

Jörgen Blakstad föddes som ett av 14 barn i familjen på Blakstad Gård i Asker, i närheten av Oslo, 1859. År 1892 gifte han sig med den 21-åriga grosshandlar- och skeppsredardottern ”Marie” Magdalene Hansen. Tillsammans med sin svärfar, skeppsredaren Gustav C. Hansen, köpte han 1893 Kroppstadfors bruk och träsliperi i Eda.

Den första Jörgen Blakstad på Sälboda

 Samma år skaffade de äganderätten till Brättne bruk och fyra år senare startades Åmotfors pappersbruk. År 1899 köptes en större lant- och skogsegendom, Sälboda, i Gunnarskog. Den forsande delen av älven invid Sälboda, arrenderades ut till Arvika köping, där Per Anderson, Arvikas starke man, uppförde en kraftstation, först med två, senare tre generatorer. 1902 flyttade Jörgen Blakstads svåger, Rolf Hansen, till Kroppstadfors, och tog där över mer och mer, liksom även i Åmotsfors, och Jörgen Blakstad tog hand om Sälboda och Brättne.

Blakstad visade sig vara en framsynt ledare. Brättne byggdes ut till en livlig industriort med slip- och sulfitmassefabriker samt ett pappersbruk. Dessa företag erbjöd arbete åt 200 personer. 1902 flyttade Blakstad från Åmotfors till Sälboda med familjen. Han ville själv ha tillsynen över hela sin rörelse. Nästan dagligen gick han vid 5-6 tiden på morgonen till fots de två kilometrarna från Sälboda till Brättne med endast ett glas mjölk och ett par skorpor i magen. Vid 5-tiden på eftermiddagen återvände han hem. Utan lunch. På kontoret i Brättne hade han anställt en kassör och ett par bokhållare. Odlingarna var redan i god ordning. Blakstad köpte ytterligare skogsmarker i omgivningarna, bl.a. 20 000 tunnland i Gunnarskog och Eda.

År 1907 uppfördes vid forsen i Sälboda ett nytt sågverk, först ångmaskindrivet, och sedan med hjälp av vattenturbiner, två sågramar, ett kantverk och ett hyvelverk. Redan 1917 överlät Blakstad Brättne bruk med merparten av fastigheterna till Billerud, men behöll själv Sälboda. I och med denna överenskommelse kom han att bli platschef för Brättne, Jössefors samt Charlottenbergs bruk och styrelseledamot i Billerud AB.

Familjen flyttade till den vackra, av Ferdinand Boberg ritade, italieninspirerade, 34-rums disponentvillan i Jössefors. Samma arkitekt hade tidigare ritat prins Eugens Waldemarsudde, vilken nu fått lämna drag både utvändigt och invändigt åt denna byggnad. Blakstad byggde nu upp ett pappersbruk för två pappersmaskiner i Höves, Jössefors, vilket försågs med slipmassa från Jössefors träsliperi samt sulfitmassa från Brättne.

Sju år senare gjorde Billerud om sin organisation och disponentbefattningen i Jössefors upphörde 1924, varmed Blakstad, som var 65 år, flyttade tillbaka till Sälboda, som hade totalrenoverats under medverkan av Ludvig Mattsson. Nu koncentrerade sig Blakstad i jordbruks- och sågverksrörelsen. Under första delen av 1900-talet sysselsatte Sälboda 53 personer i jordbruket, skogsbruket och sågverken. Utöver ungdjur, hade gården 150 mjölkkor av norsk röd boskap. Mjölken togs om hand på Västgårdens mejeri, där tillverkningen av smör och ost skedde. Redan på 1920-talet hade en snickerifabrik startats för tillverkning av kökssnickerier, dörrar, fönster och trappor. Tidvis hade man samverkan med Arvika Pianofabrik. När pianofabriken behövde flera arbetare, hämtades de från Sälboda och när pianofabriken inte hade arbete tillräckligt, fick mannarna komma tillbaka till snickeriet i Sälboda.

Blakstad sägs ha varit en av Värmlands rikaste män, men samtidigt av naturen mycket folklig. Han gick från arbetsplats till arbetsplats och hörde sig för om arbetet där och hur maskinerna fungerade. Alla kunde framföra sina personliga synpunkter och önskemål när som helst och ofta fick man svar med detsamma. Detta uppskattades. Det berättas, att ett par kvinnliga predikanter hade kommit till orten och höll väckelsemöten varje kväll. Bland besökarna fanns en gumma, som bearbetades kväll efter kväll för att hon skulle vända sig till Herren. Då skulle hon varken frysa eller svälta. Sista kvällen var trycket speciellt hårt. Gumman svarade då, att ”så länge Blackstad och Gullbrand i Bortan lever, så får det vara. När de är borta ska jag återkomma”.

Trots att Blakstad var norrman var han med i Västra Värmland Fornminnesförening. När Storbondegården från Berg skulle flyttas till Sågudden 1922, var han en av de största bidragsgivarna till Anders Hedenskog. Jörgen Blakstad den äldre gick bort 1935 i 75-års ålder djupt sörjd och saknad av befolkningen i hela bygden.

Jörgen den andre tar över

 En ny generation tog vid. Också den avlidne Jörgens son hette Jörgen. Denne föddes 1903 i Oslo, snart efter att föräldrarna tagit över Sälboda. Som 25-åring gifte sig sonen, Jörgen II, med trafikinspektörsdottern Ingrid Marie Edensvärd, f. 1906., och fick barnen Ulla, Jörgen och Gunilla. De flyttade in i det grundligt renoverade brukskontoret, numera Flygeln, och Jörgen började som arbetsledare i lantbruket. Ingrid avled redan i juni 1940. Två år senare gifte Jörgen om sig med Rigmor Margareta Ander, dotter till hovfotograf Gustav Simon Ander och fick dottern Eva.

Under den nye Jörgens tid genomgick gården en genomgripande utveckling. Jordbruksdriften mekaniserades, hästarna minskade i antal och traktorer kom istället. Den första skördetröskan köptes in 1938. De tre ladugårdarna för mjölkkor samt ungdjursladugården i Mossen sammanfördes till en ny ekonomibyggnad med utrymme för 160 bundna kor tillika ungdjuren, på den plats, där Östgårdsladugården hade stått. Byggnaden innehöll bl.a. hötork, spannmålstork, ensilagetorn och frörenseri. Gårdsmejeriet avvecklades 1936, och Arvikanejdens Mejeriförenings nya mejeri togs i drift. Mejeristen Lundqvist flyttade med och Jörgen utsågs till föreningens första ordförande.

Lantbrukspersonalen bestod av en rättare och fyra traktorförare jämte extrafolk i hö- och spannmålsskörd. År 1942 byggdes köksträdgården med dess drivbänkar ut till handelsträdgård med växthus för gurka och tomater. Anläggningen utarrenderades. På industrisidan fortsatte tillverkningen av blandade byggnadssnickerier, lådor för ammunition m.m. Kriget hade börjat. Sågen producerade plank och bräder, vilka till stor del gick till att stötta väggar i skyttegravar. Den på 20-talet startade silverrävfarmen kompletterades med platinaräv, insmugglad från Norge under ockupationen.

Rävfarmen avvecklades 1950. Av sädesslagen blev kornet det mest betydande och oljeväxterna bredde ut sig allt mer. Gården hade tidigt blivit ett av de mest mekaniserade jordbruken i Skandinavien. Jörgen Blakstad II mötte 1946 en alltför tidig död, bara 43 år gammal. Hans hustru, Rigmor, som före giftermålet hade tjänstgjort som husmor på Lundsbergs Internatskola, fick nu ta ansvaret för förvaltningen av Sälboda med hjälp av sin svärson, den norska agronomen Nils J.W. OlssØn, och gårdens fem övriga tjänstemän, Curt Swensson, kamrer, Karl Andersson, verkmästare, Lars Adelsson, sågverksfaktor, Gösta Pettersson, skogvaktare, Gudolv Blakstad, lantbruksinspektor.

Redan året efter Jörgens död, I februari 1947, inträffade en stor olycka. Den nio år gamla, ladugården med vidbyggda enheter brann ner till grunden, varvid ett sextiotal kor och en häst innebrändes. Resten, ett hundratal, räddades, men fick säljas till slakt, eftersom vintern var kall och kreatursfodret hade förstörts. En ny ladugård för 115 mjölkkor byggdes upp igen och ny besättning inköptes. Spannmålen kom att tröskas direkt på åkrarna med självgående skördetröska, Massey-Harris, som köptes in 1951.

Den tredje Jörgen på Sälboda

År 1954 var sonen, Jörgen III, redo att ta ledningen av gården. Han var då inte mer än 22 år gammal. Efter realexamen, jordbrukspraktik på Värlenäs i Småland, Kyrkeruds skogs- och lantbruksskola, Holmquists Handelsinstitut och även praktik på Ryholms storjordbruk i Västergötland, hade han fått en grund att stå på. Nu var det dags för Jörgen att gifta sig med sin Karin Ingegärd. De fick tre döttrar, Kristina, Elisabeth, Birgitta, och sist en son, som så småningom skulle bli Jörgen IV. År 1947 installerades på sågen ett ”ARI-verk” med sågklingor istället för ramsåg. Därmed ökade den årliga virkesproduktionen till närmare 1700 standard (en standard motsvarar 4,672 kubikmeter). Det sågade virket såldes dels på export, men mest inom landet. Egna fartyg förde virke via Byälven direkt till Amsterdam och Bremen. Det nya snickeriet Snickeriets golvyta utökades med en ny hall på 800 kvm.

Flera nya maskiner anskaffades och produktionen ökade. Bland annat försågs två kyrkor med nya bänkar. För övrigt beslutades, att enbart fönster skulle tillverkas. Årskapaciteten var planerad för 30 000 fönsterluft. ”Miljonprogrammet” initierade investeringar. Mjölkproduktionen avvecklades 1960 och ladugården byggdes om för slaktsvinsproduktion. Från 1964 produceras 4000 grisar per år. Maskinparken i lantbruket moderniseras successivt. Hela åkerarealen täckdikas. 1963 brinner handelsträdgården ner, men återuppbyggs ej. År 1964 upphör timmerbarkningen i skogen. Allt virke skall transporteras på lastbil. Hela sågverket måste flyttas och ett nytt byggs upp med barkmaskin, panncentral och virkestork. Måttsystemet ändras från tum och fot till metersystem för virke. Sågen moderniserades åter 1973.

Fem år senare överlåts sågen med personal till Högvalta Hyvleri. Men också för snickeriverksamheten hårdnade konkurrensen p.g.a. ”miljonprogrammets” avslutning, varför tillverkningen måste läggas ner. Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, kom in och startade beredskapsarbete med tillverkning av lastpallar för industrin, trädgårdsmöbler m.m. Nu fick Sälboda tillstånd att bygga en ny ladugård för 200 mjölkkor, tillika ungdjur. Produktionen kom i gång 1981 och arrenderades ut 11 år senare, 1992. Kraftverket vid forsen hade varit arrenderat till Arvika stad, där Per Anderson, år 1899 byggde ett första kraftverk. Avsikten var ”att betjäna allmänheten i Arvika med omnejd. Efter arrendetidens slut (1966) såldes kraftstationen, inklusive vattenfallet, till Billerud.

Den fjärde Jörgen på Sälboda

1992 tog den nuvarande Jörgen över ansvaret för Sälboda.